Förlossningsberättelse

Nu har min älskade Vincent kommit. Den 21/10 bestämde han sig för att titta ut. Tänkte jag skulle skriva min förlossningsberättelse här. Senare kommer jag skriva vad som står i journalen, men den kommer inte förrens om någon månad. Så ni får hålla till godo med min version.
Onsdag den 20/10

Har lite på känn att något e på gång. Magen har pajjat o jag misstänker att slemproppen börjar ge med sig. Men vet inte säkert. Ska till BM senare under dagen, sista besöket innan bf.
Kl 14.00 går jag o kissar o upptäcker att slemproppen gått helt. Blir hyperstressad o ringer Per. Lugnar ner mig lite o börjar göra mig iordning för att åka till BM där jag ska vara kl 15.00. Ringer brorsan o berättar att slemproppen gått. Varför vet jag inte. Han blir mest bara äcklad :P
Medans jag pratar med honom går vattnet. Brorsan uppfattar inte att jag säger att vattnet gått förrens jag säger det för 3:dje gången. Då blir han hyperstressad. Eftersom klockan nu var 14.30 o jag hade tid hos BM kl 15.00 bestämmer jag mig för att åka till BM iaf. Jag ringer Per o berättar att vattnet gått. Han verkar ovanligt lugn.
Väl hos BM så gör vi som vanligt. Mäter magen som sjunkit rejält. 3cm för att vara exakt. Blodtrycket e normalt. Sockret o hb e ok. Hjärtljuden e på 150 som de varit hela graviditeten. Inga ringer till förlossningen o förbereder dem på att jag ska komma. De ber mig vänta några timmar eftersom det e fullt!?!
När vi kommer ut utanför vårdcentralen så går ALLT vatten. Känns som jag kissar på mig o byxorna blir blöta trots megabindan jag har på mig. Men inte en enda värk märks av.
Eftermiddagen går o klockan blir 18.30. Jag ringer förlossningen o de ber mig att komma in vid 20.00 tiden. Små små värkar börjar göra sig kännbara.
Kl 20.00

Kommer till förlossningen. Säger åt Per att vi kommer få åka hem, så det e onödigt att plocka med sig bb-väskan upp. Per e fortfarande hur cool som helst. Inne på förlossningen får vi ett rum o de sätter på mig ctg. Bebis hjärta pickar på som vanligt. Inga värkar registreras.
Efter 2 timmar inne på förlossningen konstaterar de att jag har haft en vattenavgång. Vi får en tid för igångsättning på fredag morgon kl 08.00. Jag säger att jag inte tror vi kommer utnyttja den tiden eftersom jag har värkar nu, svaga, men värkar iaf. BM där skratta lite o säger att hon visst tror att jag kommer bli igångsatt på fredagen.
Precis innan vi åker ifrån förlossningen får jag min första starka värk. Den andra kommer i bilen på vägen hem. Nu e det igång känner jag. Äntligen!!
Väl hemma har jag varannan stark värk o varannan svag med ca 10 min mellanrum. Går o lägger mig kl 00.00 o sover mig igenom värkarna i 2 timmar. Sen gör det för ont. Kliver upp kl 02.00 o kissar o upptäcker att jag blöder. Blir rädd o ringer förlossningen. De lugnar mig o säger att det e helt normalt o att 7 minuter mellan värkarna e lite för lång tid för att jag ska få komma in. De säger åt mig att sova!?! Troligt att jag kommer kunna sova med den smärtan. Jag försöker iaf o ligger i sängen o kvider. När klockan är 04.30 vaknar Per av att jag inte kan ligga still o tyst längre. Jag klockar värkarna o de kommer med mellan 3 till 5 minuters mellanrum. Ringer förlossningen o de säger att jag kan komma in.
Torsdag den 21/10


Kommer till förlossningen kl 05.00 o får ett rum. Ctg kopplas på igen o nu registreras små små små värkar fast de e JÄTTEstarka. BM ser hur tuffa värkar jag har o ger mig lustgas.
Lustgas e en gravid kvinnas bästa vän!!!
Hon ska sen kolla hur mycket öppen jag e o jag berättar om min rädsla att jag bara ska vara öppen typ 1cm. Mellan 2 värkar kollar hon o det visar sig att jag e öppen 4cm. Woho!! Hon låter förvånad o säger att jag gjort nästan halva jobbet redan hemma. (Nu vet jag att hon ljög)
Jag fortsätter dra lustgasen o har hopp om att detta kommer gå fort.
Vi måste helt plötsligt byta rum. Uppsamlaren för lustgasen, grimman man har runt hakan, funkar inte i första rummet tydligen. Sagt o gjort packar vi ihop allt o knallar iväg till det andra rummet. Där får jag en pilatesboll att sitta på. Skönt o gunga lite på den. Jag ber om akupunktur o får 4 nålar i huvudet, 1 på vardera fot o ett gäng i svanken. Märker inte någon skillnad alls. Har så fruktansvärt ont i svanken att jag tror att jag ska gå av. Står vid gåstolen o mordhåller mig vid varje värk. Jag går upp på tårna o över på ovansidan på fötterna så nålarna håller på att tryckas in i fötterna. Jag e fortfarande vid gott mod o tror att jag snart kommer vara fullt öppen. Har man så ont som jag har så öppnar man sig fort inbillar jag mig. Per ringer brorsan o informerar honom om läget när klockan e ca 07.00. Plötsligt under en värk börjar jag blöda massor. Både jag o Per får panik o ringer på alarmklockan. In kommer BM o undersöker mig. Allt e normalt. Bara bindan/blöjan som hade halkat snett. Efter yttligare någon timmer undersöker BM mig för att se hur mycket öppen jag e nu. Jag e helt hundra på att hon ska säga "-Du e helt öppen nu". Men det jag får höra e "-Du e nu öppen 5cm" Jag har alltså haft enormt starka värkar i ca 3 timmar o bara öppnat mig 1cm.
Jag frågar snyftandes ifall det e försent att få EDA. Nejdå, svarar BM o jag ber om den. Hon ska ringa narkosläkaren o fixa dropp på mig. klockan e nu ca 08.00.
Jag får dropp o narkosläkaren kommer. Men han måste gå igen eftersom han fick en akutgrej. BM ska ringa en annan narkosläkare. Efter mycket om o men o en smärta jag inte kan förklara så får jag EDA:n vid typ kl 12.00.
Nu blir allt suddigt. Jag halvslumrar i någon timme när EDA:n kickat in. Jag byter BM yttligare en gång. Gick ju igenom hela skiftet.
Helt plötsligt e jag öppen 9cm. Den sista cm sliter jag med. Enligt BM e det som en tunn tunn hinna i framkant bara. Tillslut lyckas hon få den över huvudet på bebisen o jag får äntligen börja krysta. Har haft krystvärkar ett bra tag nu, men har fått hållt tillbaka dem. De lägger mig i den ställning jag absolut inte vill föda i... Gynställningen.
Men jag orkar inte bry mig. E helt fokuserad på att få ut bebisen nu. Jag får nu inte ta lustgas när jag har värkar utan får dra mellan dem. När en värk kommer så kommer det ett skrik från mig som jag inte känner igen. Det e ett urvrål. Min kropp har helt tagit över nu. Det enda jag kan göra e att följa den. När kroppen skriker krysta gör jag det. Säger den vila gör jag det. Jag kan inte göra något annat o vill inte det heller.
Nu går det tydligen fort. BM säger att hon ser huvudet o jag känner huvudet i mig. Mäktig o skrämmande känsla på samma gång. Jag minns att jag tänker att det här kommer inte gå. Det e för stort!!
BM instruerar mig i hur jag ska andas när hon säger åt mig att sluta krysta o säger åt Per att ringa på alarmklockan när hon säger till. Helt plötsligt säger hon högt TRYCK! till Per o han trycker för hela sitt liv på knappen. Sluta krysta säger hon till mig o jag börjar hyperventilera som hon lärde mig innan. In kommer en till BM o jag hör hur de pratar hetsigt med varandra. Bebisen har tydligen navelsträngen runt halsen. Sen säger de att vid nästa krystvärk har jag min bebis på magen. Efter vad som känns som en evighet går så kommer värken o jag tar i för allt vad jag orkar o mer därtill. Helt plötsligt försvinner ALL smärta. Jag hör ett gnyende o den ett litet skrik. Jag frågar Per vad det blev för något. En pojke säger han o Vincent var född. Jag får upp honom på min mage o han e helt underbar. Helt fullkomligt perfekt!!!
Han har varit en vilde i magen o fått navelsträngen 3 varv runt sin lilla hals. Men de skickliga barnmorskorna klippte av den innan han kom ut. Så han var inte ens blå när han kom.
Moderkakan kom några minuter senare utan några problem alls. Den såg tydligen fin ut. Jag ville inte se den.
Så klockan 17.20 föddes våran son Vincent Roger Wetterberg 51cm 3070g.
Idag blir det ingen sak jag inte kan klara mig utan. Idag blir det en person.





Självklart e det Vincent!!! Min prins <3
Skulle inte klara av en sekund av mitt liv utan honom!!
Mamma o pappa älskar dig mest i världen!

RSS 2.0